Hej fina ni, hur har var starten på veckan för er? Själv så har jag grubblat fram och tillbaka över saker som har hängt över mig ett tag nu. Efter mycket om och men så känner jag mig lugn i själen, jag tror det kommer bli bra på olika plan. Mycket kommer att förändras, det kommer ta tid att hitta en balans men till slut så kommer det ordna sig.
Så när man vill förändra sin situation, utvecklas som människa och hitta nya vägar så måste man våga att följa sitt hjärta och våga att kanske välja nya vägar som inte känns så trygg till en början. Kanske skriva en lista på vad man vill förändra!? För och nackdelar!? Varför man vill förändra situationen!? Någonstans måste man ju börja om man inte är tillfreds med hur det är idag. Alla människor har olika drömmar, jag har inte så stora krav på livet. Har man hälsan, tak över huvudet och mat på bordet så är jag nöjd. Men självklart så får man drömma om mer, om andra saker och vad man skulle vilja uppleva och åstadkomma med livet.
En punkt på min lista är – utvecklas! Jag har knegat i flera år på samma sajt, bloggat om mitt liv, delat med mig av bilder på min vardag, på min familj och fått ta emot väldigt mycket skit mellan varven. Jag har alltid varit lojal mot min sajt och lyft mina kollegor och puschat dom upp på toppen. Bloggat på medan jag fått ta emot förtal, nedlåtande kommentarer, hotmejl, mobbning och skit på posten som har kommit varje dag under en period. Trolljägarna hjälpte mig med en del, men shit vad jag fått utså! Det är sådant man får räkna med om man är offentlig, varit med på teven och väljer att blogga! Faaan heller det är faktiskt inte sådant man ska räkna med och ta emot. När jag tänker tillbaka på alla år som gått så inser jag hur mycket jobb det har varit. Men det har varit roligt också, allt är inte deppigt!
Hur som helst, jag har idag sagt upp på mig på Allt För Föräldrar. Jag kommer tacka för alla mina år här och önska Allt För Föräldrar lycka till i fortsättningen! Det blev några år minsann. Inom kort så är jag en ”fri” kvinna. Alltså det här är stort! Nästan lite ledsamt efter den tid man haft i företaget, och samtidigt lite läskigt! Snart är jag all by my self! Eller ja jag har ju många kollegor runtomkring mig även fast jag slutar på Allt För Föräldrar. Men jag känner att jag inte kommer längre och att jag vill sååå mycket mera!
Mot nya äventyr!
Så fort jag vet vart jag tar vägen och vart ni i framtiden kommer att kunna läsa min blogg så lovar jag att berätta om det! Just nu vet jag inte än. Jag kommer finnas kvar ett tag till här, men jag skulle bli sååå glad om ni följer med till mitt nya sen Det blir nytt och fräscht, ny bild och annat utseende. Mera clean! En annan sak som jag kan stryka på listan är anmälan till Lidingöloppet i september wooohooo! Nu har jag anmält mig Supertaggad och peppad, vad tror ni om det? Har jag några flera här inne som ska springa Lidingöloppet? Jag längtar faktiskt!
Inte så dum start på födelsedagen, att börja med att stryka sådant som sitter på göralistan. Här har man tagit tjuren vid hornen tror jag hahaha, det kanske kan bli ordning på mig med någon gång? Tveksamt va men vi kan tro så i alla fall.
Häromdagen tog vi en liten utflykt till Linköping, vårt andra hem känns det som. En lagom lång biltur och ett helt annat utbud. Vi tänkte överraska barnen med att åka till ett av Medleys äventyrsbad, de blev såklart överlyckliga. Där finns både strand och sjö men också äventyrsbad för den som vill. Så kan man äta picknick i gräset. Dessutom så är vattnet uppvärmt till behaglig temperatur. Så tom badkrukor kan bada
Barnen tvingade mig att åka vattenrutschkana, jag höll på att dö! När det gäller sånt här så är jag en riktig fegis hehehe, men vet ni mitt nya jag gjorde det ändå! Herregud vad tuff den här morsan har blivit.
Det tar på krafterna att bada. Alla blev vrålhungriga så vi gick upp till kiosken och köpte lite mackor och sallad. Och efter det blev det glass i stora lass.
Vädret var så härligt så innan vi åkte hem så badade vi bara ute. Det fanns en hinderbana i vattnet, en snäll ninja warrior kan man säga. Våra vänner som slöt upp tyckte att vi skulle prova den, så jag, Emelie, Engla-Freja och William simmade ut och testade. HAHAHAHA! De som tittade (för dom tittade!) hade jätteroligt! Äsch jag bjuder på det. Jag och Emelie såg ut som två runda sälar som kämpade för livet för att ens komma upp på den där banan. Men vi gick in för det till hundra, slängde oss mellan avsatserna, svingade oss i repen och tog i allt vad vi hade. Emelie slog sönder två lösnaglar, jag vet det låter lite bimbo men ni som har lösnaglar och vet hur hårt dom sitter vet också hur jävla ont det gör att slå av dom. Vi gick in för det haha. Barnen skrattade så de kiknade.
Precis innan vi skulle åka så kom Medleys maskot Flodis och hälsade på. Barnen sprang dit! Vi brukar nämligen läsa om honom.
När vi satt i bilen på väg hem så började barnen tjata om när vi kunde åka tillbaka dit igen En uppskattad utflykt! HÄR kan du se var Medleys andra äventyrsbad finns, och just i Linköping var det som sagt både äventyrs- och utomhusbad i ett!
Ett år äldre och ett år visare. Eller nått i den stilen. Jag firar inte min födelsedag längre, barnen tycker det är roligt att baka tårta och måla teckningar och det uppskattar jag jätte mycket men annars så gör vi ingen stor grej utav det. Det är ju bara en siffra eller hur? Jag har sovit dåligt inatt, känner mig mörbultad och helt slut i kroppen. Har kommit ifrån rutinerna lite, inte tränat som jag vill eftersom jag blivit avrådd med tanke på mitt ben som krånglat. Skulle vilja ge mig ut ikväll men jag vet inte om jag orkar. Imorgon kanske? Men nu känner jag att kroppen vill börja röra på sig igen och jag har inte ont. Tack för alla grattishälsningar, det värmer! Ni är så himla gulliga…
Igår gick jag i myskläder hela dagen. Snygga slappa myskläder! Det känns som man har på sig pyjamas, sååå skönt! Älskar att kunna vara bekväm fast ändå uppklätt bekväm. Ni fattar vad jag menar. Outfiten kommer från Lindex, en present till mig själv
Mamma uppvaktade mig med paket, jag sa att hon inte behövde men hon ville ♥ Snälla mamma! Jag fick ett armband i färgerna champagne silver och bling bling. Älskar den kombon, det kanske syns på naglarna haha. Sen fick jag ett halsband och örhängen i silver. Man skulle ju kunna tro att mitt intresse för smycken kommer från mamma hehe. Vi är otäckt lika när det kommer sånt, kläder, smycken, smink, väskor och skor. Tack mami
Ikväll ska vi titta på fotboll, det är ett intresse som definitivt inte kommer från min mamma. Jag tänkte laga lite god mat och bara mysa med familjen. Misstänker att jag kommer slockna ganska tidigt eftersom jag sovit dåligt. Jag vet inte vad det är med mig, men jag är inte hungrig? Har liksom inget matsug. Det har varit ett så ett tag, säkert något tillfälligt men det suger verkligen att stå och laga mat när inte ens är sugen själv. Har ni varit med om det någon gång?
Jag har sett att några har trott att jag är gravid, jag är absolut INTE gravid. Jag skrev ett inlägg om ännu ett barn rent hypotetiskt. Så nu behöver ni inte spekulera ang det. Och snälla, blanda inte ihop mig med andras cliffhangers, självklart lägger man som bloggare ut trådar om saker som kanske ska ske, hända, bli eller inte kommer att hända. Men hos alla är det inte rent strategiskt. Jag har bloggat i sååå många år och känner inte att jag behöver jobba så. Sen kan det ju också vara helt ärligt eller hur? Man vill dela med sig av nått men kan inte säga fullt ut. En balansgång! Ibland kanske man har ropat för högt alldeles för tidigt. Ibland kanske man vill dela med sig fast inte kan, ibland kanske man inte borde dela med sig alls av vissa saker. Så nu har vi rett ut det
Nu ska jag åka och hämta mina kiddos på dagis. Ta hand om er!
Idag har jag suttit och jobbat hela dagen, kommit ifatt med saker som hängt över mig. Skönt när man kan luta sig tillbaka och känna att det är gjort. Jag också jobbat med något helt helt ideellt, något som ligger mig varmt om hjärtat. Något som står mig väldigt nära och som får mig att gråta. Jag var tvungen att gå ifrån flera gånger och bara skaka av mig känslorna och tänka på något annat ett tag. Jag ska berätta allt om det imorgon.
Ibland kan man känna sååå mycket för andra människor och vad de går igenom. Kanske för att man själv varit eller är i situationen. Mirka och jag har känt varandra i flera år och det har vuxit fram en djup vänskap. Vi vet varandras rutiner och fyller i varandras meningar. Vi kan skratta med varandra och åt varandra. Mellan det så kan vi tro det eller ej också bli väldigt allvarliga. Vi är väldigt olika men på samma gång väldigt lika. Just nu finns jag här mer än någonsin för henne! Och jag tänker på hela familjen. Hon har tagit ett stort beslut, och jag sörjer samtidigt som jag gläds för henne. Det kommer i slutändan bli bra, det blir alltid bra. Läs hennes blogg HÄR så förstår ni! Vi har pratat flera gånger om dagen den senaste tiden och nu väljer hon att berätta.
Det här är bilder från NY! Hahahahahahahaha RIDÅ! Madde vi gör en sådan Graafpose, helvitii kom här nu Madde lyssna på Tarja! Okej okej, morsorna kan väl bjussa på det. (Förlåt Maggan och Hannah ni gjorde det bättre och detta är bara en dålig parodi som Tarja tvingade mig till hehehe)
Fråga inte, jag vet faktiskt inte vad hon gör?!
Fula utavhelviitii men satan så roligt!
Jag har aldrig hört Mirka skratta så högt som hon gjorde den här kvällen. Nu skulle jag bara vilja krama om henne och få henne till skratt-tårar igen. Ett skratt förlänger livet sägs det så vi kommer bli riktigt gamla och gaggiga
Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp i ottan. Kidsens sista dag på förskolan och jag har lovat Colin att överaska pedagogerna med blommer imorgon. Det är lite vemodigt tycker dom, nu lämnar dom sin älskade förskola.
Vi är uppvuxna ihop, har känt varandra i nästan hela vårt liv och vi är som systrar. Ni som har följt mig länge vet hur efterlängtat det här älskade barnet är. Att ha försökt att få barn i över tio år och till slut få det svart på vitt av läkaren att man troligtvis aldrig kommer kunna få barn på naturligt vis och att man istället ska överväga att adoptera är hårt. Ännu mera orättvist när jag som är hennes närmaste vän berikats med nio underbara barn. Inte för att hon inte gläds för min skull för det har hon alltid gjort, men för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.
Den där dagen när hon ringde så visste jag att hon var gravid, jag kände på mig det i hela kroppen! Och jag har alltid sagt att hon någon gång kommer att bli mamma, jag har bara vetat det! Alla djupa samtal som vi har haft, hur vi planerat att jag ska ge henne mina ägg, hur hon i tanken till slut adopterat. Alla barn är efterlängtade men det här barnet skulle inte ens kunna bli till, men det blev det och det kändes som ett mirakel!
När Madde frågade om jag kunde vara med på förlossningen så tvekade jag inte en sekund, det var självklart.
Som beräknat så sattes Madde igång på morgonen den första juni på Tuva-Lis födelsedag, jag som då hade resfeber inför New York kände mig lite stressad och var allmänt virrig haha. Det lugnt sa Fredrik Maddes sambo, gör det du måste göra så kommer du sen. Vi börjar lugnt och tar det försiktigt, ännu viktigare eftersom Madde också har hjärtproblem. En förlossning innebär en stor påfrestning för kroppen. Vi hade telefonkontakt hela tiden, jag laddade batterierna i kameran och sprang omkring överallt och försökte få i ordning. De gav henne cytotec och sen var det bara att vänta, det hände inte så jättemycket, hon hade ont mellan varven men när hela dagen och kvällen gått så beslutade läkaren att Madde skulle få sova under natten så tog dom nya tag på morgonen därpå. Fredrik höll mig underrättad hela tiden och på morgonen därpå så ringde Madde och sa att de skulle sätta fart på det.
Så jag åkte mot Linköping, solen strålade och det var riktigt sommarväder. När jag kom fram så möttes jag av en förväntansfull Madde som hade det ganska tufft! De hade försökt sätta epidural innan jag kom men utan framgång, de hade tom ringt efter den bästa de hade men inte ens han fick den att sitta. Vid varje värk så riktigt kände jag det hon kände. Hon hade inte öppnat sig mycket, 3 cm men värkarna var otroligt jobbiga. Innan de gick vidare med igångsättningen så ville de ändå att Madde skulle få någon bra smärtlindring för att orka. De började prata om PCB bäckenbottenbedövning och sterila kvaddlar. Madde tittade på mig och utav mina erfarenheter så tyckte jag att hon skulle prova PCB, men det måste man känna själv. Men jag gav henne min åsikt som hon bad om. Hon valde att testa PBC och hon tyckte det var underbart! Nu blev hon människa igen och började skratta lite, härligt.
Hon var uppe och gick några timmar, åt och sov en liten stund. Sen började värkarna bli jobbiga igen. Det hann gå många timmar och det var tufft, riktigt tufft. De hann byta personal, och jag kände igen många av barnmorskorna och sköterskorna. Nej det är inte jag som föder barn idag hahaha! Madde höll min hand hårt och sa med bestämd röst DU ÄR VERKLIGEN INTE KLOK I HUVUDET SOM HAR GJORT DET HÄR NIO GÅNGER! Jag skrattade lite och sa att det här är den underbaraste dagen i ditt liv! Hon höll inte med just då och ville bara få något emot värkarna. Hon fick mera PCB och det hjälpte. Jag tyckte hon skulle testa lustgas, hon var inte alls positiv till det i början men efter ett tag så älskade hon det!
Förlossningen var lång och intensiv. Madde kämpade på, hon gick in sig själv och Fredrik och jag fanns där hela tiden. Påminde om andning, höll hennes hand, masserade och berättade att lilla Alice snart skulle vara här ♥
Krystvärkarna började och barnmorskan drog upp det värkstimulerande droppet successivt ju längre vi kom. Madde var grym, vilken urkvinna! När det hade gått över en och en halv timma så var Madde trött, hon krystade så mycket så hon fick små små blodbristningar i hela ansiktet. Läkare blev inkallad och alla puschade Madde in i det sista. De började prata om sugklocka, men valde att i stället försöka med att klippa då det var trångt för Alice huvud. Barnmorskorna hängde sig över magen i samband med krystvärk men det hände fortfarande inget. Fem klipp senare och med ytterligare några riktiga krystvärkar så kom hon kl 21.49, vackra lilla Alice! Läkarna sprang iväg med Alice direkt för de ville undersöka henne lite extra eftersom förlossningen varit så påfrestande både för Madde och henne. Fredrik följde med Alice och jag stannade kvar hos Madde och lugnade henne. Hon fick panik! Inte konstigt såklart eftersom de sprang iväg med henne. Men det är rutin och ett måste när det varit utdraget, jag gick dit och kollade och allt var ju bra.
Med utsträckta händer tar jag emot dig, mitt älskade allt ♥
Jag gråter när jag ser bilderna, vilken kärlek! Så stark, villkorslös och helt jävla underbar! Älskade vän, jag älskar er så mycket! Jag är så stolt över dig, det här ögonblicket förändrade ditt liv. Nu har du det du saknat och alltid velat ha. Och jag är förevigt tacksam för att fått vara med och delat det här med dig.
Nu när jag stått bredvid, fått vara den som stöttat och sett en förlossning från andra sidan så har jag fått en helt annan uppfattning om mig själv. Helvete vad grym jag är! Hahaha jag kan faktiskt hålla med Madde om att jag måste vara helt jävla dum i huvudet som gjort detta nio gånger. Skämt och sido, men vi kvinnor är fasen helt jäkla fantastiska! Och hur tufft det än är och kan vara så gör vi ju det igen så ja…det är värt det hundra gånger om! Jag har frågat Madde nu efteråt om hon skulle vilja ha flera barn och hon svarade ja Trots en lång förlossning så har hon väldigt härliga minnen av den, jag och Fredrik försökte roa henne och det största skrattet kom nog när jag insåg att jag glömt batteriet till kameran hemma. Men Madde är du nervös inför det här, du är ju värre än pappan hahahaha! Ja jag glömde batteriet, och jag bröt nästan ihop! Om inte Micke varit gullig och åkt in till Linköping med det så hade jag fått tio extra mil, och med min tur så hade säkert Alice passat på att komma då. Det löste sig ju! Jag hade precis färgat håret och det skiftade i blått. När lustgasen tog som bäst så skrattade Madde och sa att Alice skulle få komma till livet och se en smurf det första hon gjorde, ja jag är glad om hon är glad hmm!
Starkaste minnet var när jag fick lämna över Alice till Madde, en lycka svår att beskriva. Sköterskan kom in med fika till oss allihop. Efter mycket bebisgos och kramar så lämnade jag förlossningen i Linköping med lyckotårar i ögonen.
Så kom måndagen, nu har alla barnen officiellt sommarlov. Hade tänk ta sovmorgon men jag vaknade med ett ryck tidigt tidigt imorse, kände efter länge men visst fasen hade jag vaknat. Det kunde ju varit en dröm. Varför vaknar man alltid tidigt när man faktiskt får och kan sova länge? Slår aldrig fel.
Lika bra att fånga dagen som de säger. Tog på mig träningskläder, väckte barnen och sparkad igång dagen. Upp och hoppa mamma är rastlös, nu ska röra på oss och få frisk luft. Jag hörde Wille s protester från ovanvåningen MEN SKOJAR DU MED OSS! Nääråå nu ska vi upp och iväg. Hehehe hornen i pannan började växa, nu ska dom små kräken få igen för alla sena kvällar och vakna nätter hahahaha!
Barnen var uppe sent igår, umgicks med bästisarna, Angelicas gulliga ungar. Smutsiga och lortiga men ack så lyckliga. En del ordspråk stämmer så väl, skitiga barn är lyckliga barn. Kommer själv ihåg sommaren som liten, vad roligt man hade! Jag lekte alltid med Madde eller grannpojken Johan och hans syster Therese, sen var det John, Mia och Fredrik också. Vilket gäng vi var
Träningen var tung. Det kändes som jag lunkade fram, men hellre att börja lätt än att ge allt jag har och få ont i benhinnorna igen. Micke var ute och sprang häromdagen, fyra kilometer på tjugosexminuter. Skitbra för att inte tränat på ett tag, kondition är färskvara. Men hela dagen igår så gick han och ojade sig av träningsvärken, härligt haha! Han ska köra ett lopp i september, extreme run. Så nu är det hög tid att han tar tag i det
Bilden är från en photoshoot för ett par veckor sedan.
Jag har läst kommentarerna jag fått under inlägget om Mirka och därför väljer jag att besvara det här och nu. Jag har även sett kommentarerna som skrivits på andra ställen i social media. Jag blir fan mörkrädd! Hur kan sååååå många människor ha åsikter om att en mamma och pappa väljer att gå isär efter tjugo år tillsammans. Är det bara för att de har tretton barn? Varför skulle det inte funka om de gick isär? Det är inte mer synd om Peter, det är inte synd om Mirka. Det är givetvis ett fruktansvärt tråkigt beslut, men finns inte kärleken som den borde så är jag helt övertygad om att både föräldrar och barn blir lyckligare utav ett sådant beslut! De är två vuxna människor som stödjer varandra i detta även om det är en stor sorg. Jag som känner familjen väldigt väl kan säga att de kommer fixa det här helt perfekt och vara ett föredöme för sååå många andra som bråkar sig igenom en separation. Det kommer inte bli bråk om vem som ska ha barnen, när och hur. De är två vuxna människor som löser det på ett fint och kärleksfullt sätt. För deras skull men framförallt för barnens skull! Det är stort!
Jag har nio barn med olika pappor, och jag vet hur smärtsamt det är med separationer. Jag och Olivers pappa har inte dragit jämt, det har varit tufft! Det har många gånger gått väldigt fult till från bådas håll och det kan vi nog vara överens om. Jag tror också att vi båda skäms över det. Men oavsett det så har jag alltid sagt till Oliver att hans pappa alltid kommer ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta och att vi en dag förhoppningsvis kommer att kunna lägga allt det bakom oss. Jag tror att man inte får glömma att det en gång fanns något väldigt fint som man faktiskt gillade hos varandra när man valde att skaffa barn ihop. Livet är för kort för att bråkas bort. Jag har en fin relation till de andra papporna och vi ses vid högtider allihop. Vi kan ringa till varandra och även om de papporna inte finns där på samma sätt som Micke finns och Danne finns för Oliver så har vi en bra relation. Det har inte alltid varit så men det har blivit så och för det är jag väldigt glad. Barnen är nog ännu gladare och det är viktigast. Det är ett livspussel, men värt att pussla med för att få det bra.
Kan man inte respektera att en familjen väljer att separera? Nu är Familjen Annorlunda över!? Nej det kanske är nu den faktiskt börjar!? Man kan få det att funka ändå, det kan bli en bra version av tomten är far till alla barnen precis som hemma hos oss Det blir vad man gör det till! Tänk om alla pessimister och fördomsfulla människor bara kan se världen med lite mera positiva ögon ♥
Jag vill i samarbete med KidsBrandStore också dela med mig av lagertömningen som pågår just nu, 30-55% på allt i butiken. Lagret ska tömmas inför alla höstnyheter! Dessutom kan jag nu också ge er ytterligare 15% på allt i butiken om ni uppger koden: LAGERTÖMNING i kassan när ni handlar Hur bra är inte det?! Man kan fynda t-shirts, tröjor, byxor, kjolar, klänningar och massa annat för under hundringen och då är det märkeskläder! Klicka på bilden nedan för att komma direkt till butiken eller klicka HÄR!
Verkligen värt att kika in :-)
Nu ska barnen nattas och sen ska jag ska sjunka ner i soffan. Imorgon får ni inte missa att läsa bloggen, då ska jag skriva om något riktigt tungt och jobbigt som har tagit mig alldeles för långt tid att skriva…
Res dig efter varje smäll du har en ängel på din axel, din tid kommer din tid kommer.
Ibland är det svårt att sätta ord på känslor, saker man gått igenom. Ibland vill man skrika ut saker som ingen ser, som ingen annan förstår! Alla människor har en egen kamp som ingen annan vet någonting om. Det man ser tror man på, alla olika starka att bära upp. Till slut orkar man inte, själen skriker och kroppen slutar att fungera. Tankarna flyger och minnen etsar sig fast som klor runt kroppen. Livet är inte alltid självklart och det finns inte alltid en förklaring. Man tycker man har ett fast grep, kontrollen och man tror att allt är bra. Man förnekar fast man vet, man blundar fast man ser och man är tyst när man vill skrika.
Man vill slåss, varenda muskel i kroppen, varenda cell med allt man har vill man slåss! Jag försöker samla mig, fast jag vill gråta. När ingen ser tappar jag allt, när ingen är där tillåter jag mig själv att bli ledsen.
Med tunga steg så gick jag upp för trappan i huset. Jag släpade min hand längst räcket hela vägen upp. Hela veckan i New York så tänkte jag på den här dagen. Hur mina egna problem inte alls var så stora jämfört med det jag skulle möta nu. Dörren öppnades och jag möts av mamma Emely och sonen Liam. Hans tindrande blå ögon tittar nyfiket på mig, sen springer han iväg. Det luktar kaffe och på bordet i vardagsrummet så är det uppdukat med fika. Pappa Kevork hälsar och sätter sig i soffan. Jag ser vart Liam fått sina tindrande ögon ifrån, så levande och varma.
För två år sedan blev Kevork sjuk. Fick en förkylning, som ledde till en ihållande hosta. Upprepade gånger besökte han vårdcentralen, han fick hostmedicin som inte hjälpte. Han fick behandling för lunginflammation. Och till slut fick han genomgå astmaundersökningar. I åtta månader gick han med hosta och Inget hjälpte. Efter mycket tjat så fick Kevork en röntgen och med det provsvar som ingen vill ha. Hans värld rasade och i hans huvud ekade cancer. Det konstaterades lungcancer stadie 4 och Kevork som aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Jag ville så mycket och varje morgonen tittar jag på min son och tänker, den här jävla cancern ska få en tuff match med mig!Läkarna sa att det är en obotlig sjukdom och att han ska passa på att göra allt han vill medan orken finns. Man hittade tumörer nära hjärtat omöjliga att operera, med en mera noggrann genomgång så hittade man att det spridit sig. Det enda man kunde göra för Kevork var att bromsa sjukdomen med mediciner.
Läkaren satte in Xalkori.
XALKORI är ett läkemedel mot cancer. Det innehåller den aktiva substansen crizotinib som används för att behandla vuxna med en typ av lungcancer som kallas icke-småcellig lungcancer, och som har en specifik förändring eller defekt i en gen som kallas anaplastiskt lymfomkinas (ALK). Läkaren kan ordinera XALKORI som initial behandling om din lungcancer är i ett framskridet sjukdomsstadium. Med läkemedel så följer biverkningar och efter ett års användning av Xalkori så gick det inte längre pga av bröstsmärtor. Jag kände mig sjukare av medicinen. Kevork började läsa på och hans vilja att leva gjorde honom till en specialist inom ämnet. Läkaren ville sätta in en ny medicin, Zykadia. Det gick inte alls, Kevork mådde alldeles för dåligt! Det sista som lämnar kroppen är hoppet och även om det är jobbigt mellan varven så tänker han inte ge upp! Jag pratade med mina läkare om alternativ medicin men de verkade inte så intresserade av det. Hela Kevorks familj har engagerat sig för att hitta lösningar på hans elaka cancer. Alternativ medicin blev nästa hopp!
Kevork tittar på sin Emely, håller hennes hand medan han fortsätter att berätta. Hon får tårar i ögonen,vi fixar det här Kevork du är så jäkla stark. Han började äta rawfood, utesluta socker. Socker föder cancer något som han för länge sedan berättat för sina läkare som då bara blundat för det, det finns ingen forskning. Vid senare tid så kunde dom hålla med när studier gjorts. Kevork blir ledsen när han inte får något gehör för det han tror på. Han kämpar för sitt liv, för sin fru och för sin son Liam. Han gör vad som helst! Men vem skulle inte göra det? Liam springer in i vardagsrummet där vi sitter, i handen har han en docka woooow den här är lika stark som dig pappa!Kevork sträcker ut sina armar och Liam kramar sin pappa. Jag sväljer och kommer på mig själv med hålla andan. Det är så orättvist!
Alternativ medicin kostar mycket pengar, och efter att ha vänt ut och in på familjens alla tillgånger så står dom nu helt tomma. Vänner och bekanta har hjälp till och Kevorks syster har startat en insamling till sin bror på Facebook. Med hjälp av bidrag så har nu Kevork lyckats ta sig till klinik im Leben där man har sagt sig kunna hjälpa honom. Dessutom har dom IRE behandling eller nanoknife som det också kallas som dödar cancer utan att behöva skära i patienten. Man behandlar tumörcellerna med ström, på så sett så skadas inte övriga kroppen på samma sätt som när man behandlas med cellgifter. För cellgifterna dödar ju även de friska cellerna. Eftersom Kevorks tumörer sitter så illa och inte går att operera så borde denna behandling vara perfekt! Den här behandlingen finns i Uppsala på akademiska. Kevork vill ha hjälp av svenska sjukvården men har inte blivit erbjuden detta dessvärre. Det enda han blivit erbjuden är cellgifterna han redan provat. Kevork är villig att försöka igen, men han vill prova i kombination med IRL och de andra alternativa medicinerna. Och varför kan han inte bara få göra det? Hans kropp har reagerat bra på allt han gjort och beslutat hittills. Han är 32 år och vill leva! De alternativa medicinerna har hjälpt honom mycket.
Hur mycket det än tar emot så är vår kärlek för vår bror så mycket större än vår stolthet så nu hoppas vi med hjälp av medmänniskor att vi tillsammans kan göra en god gärning och samla ihop pengar till min brors vård i Tyskland som har den erfarenhet och teknik som han behöver i sin kamp mot cancern.
När Kevork berättar om alla fina bidrag han fått så sviker rösten och han har svårt att få ut orden. Jag är så tacksam, jag vet inte hur jag ska tacka alla! Det är dom som är mitt livsuppehållande hopp, det är dom som gör så att jag får mera tid med min son och Emely. Det blir tyst, jag tänker på hur starka vi faktiskt blir tillsammans. Hur mycket vi kan åstadkomma genom medmänsklighet och kärlek. Hur fantastiska alla forskare är som får oss att leva. Jag börjar prata om min pappa, och min erfarenhet av cancern. Kevork skrattade när jag berättade om honom, hur positiv han var och hur mycket det gjorde för honom i hans situation. Vi pratade om allt möjligt. Hur han upplevt allt hur han tappat hoppet, hur han återfått hoppet. Om när de opererade bort cancer i halsen, och hur det också försvann. Det är en kamp mellan höga berg och djupa dalar.
Jag vill visa att jag kan fixa det här, om jag inte får den hjälpen här där jag helst vill ha den så får jag försöka ordna den i ett annat land. Nu har jag svarat bra på det här och jag är mer taggad än någonsin! Med hjälp av C vitamin så har jag fått riktigt bra biverkningar jämfört med hur jag mådde med bara cellgifterna när jag blev sängliggande. Jag är pigg, rastlös och har aptit! Tänk om jag bara kunde få IRE i uppsala, tänk om jag kunde få hjälp! Jag ska fan fixa det här för min son skull och för min familjs skull!
Innan jag lämnar familjen så kramar jag om dom. Liam som har blivit varm i kläderna springer in i sitt rum och hämtar flera superheros figurer och då tänkte jag att nu ska jag göra allt för att hans pappa ska få lite extra superkrafter och jag hoppas hoppas hoppas att ni också vill hjälpa mig med det ♥
Hjälp Kevork att få vård! Hjälp Kevork att få se sin son växa upp. Han behöver vård utomlands och tillsammans kan vi ge honom det. Alla bäckar små, alla bidrag gör sååå mycket! Vi kan samla ihop pengar till dom. Det skulle betyda allt för familjen. Jag ber på mina bara knän till alla mina bloggläsare, till alla mina samarbetspartners, företag och till alla mina kollegor HJÄLP Kevork ♥
Ni kan swisha på 070-4672016
Eller sätta in på bankkonto Länsförsäkringar: 9024 1714062
Jag kommer följa familjen och uppdatera er. Ni får väldigt väldigt gärna dela detta inlägg på alla sociala medier. Det skulle betyda mycket!
På väg till bilen igen så insåg jag hur skört livet är, och hur mycket mera vi borde värdesätta varandra. En dag kan det vara försent och då kommer vi ångra oss!
Idag har vi varit ute i trädgården hela dagen. Vi passade på när solen äntligen ville visa sig. Det har faktiskt känts som höstväder några dagar, man blir ju deprimerad. Sommaren kan väl inte redan vara över?
Min lilla Emmy, min lilla solstråle. Hon är i en härlig ålder nu, snart två år. Upptäcker allt, pratar oavbrutet och går och sjunger. Sen har hon kommit in i en mindre härlig tvåårs trots som hörs över hela kvarteret ibland hahaha.
Jag kan sitta och titta på henne i flera timmar. Lyssna på hennes lekar och skratta åt hennes knasigheter. Så ibland stannar hon upp och försvinner in i sin egna lilla värld. Jag undra vad dom tänker på egentligen? Tittar jag på Victor så får jag en frågande blick vad glor du på mig för morsan?! Alla åldrar är väl charmiga i sig va hahahaha. Häromdagen brottade han ner mig på golvet, nej jag har ingen chans längre. Snart nitton bast, nittiotvå kilo och hundraåttiofyra centimeter lång. Det är kört. Ibland påminner jag honom om att när jag var i hans ålder så hade jag två barn och slet som ett djur för att få ihop allt jaja det var du morsan, alla väljer vi olika haha. Men jag vet att han förstår, han måste bara jäklas liiiite.
Vi rensade ogräs idag. Tuvis är en riktig liten rackare på att hjälpa mig i trägården. Bättre hjälpreda är svårt att hitta. Sen tog jag ett varv med gräsklipparen, Emmy pep iväg fort som bara den. Hon är livrädd för gräsklipparen, antagligen för att den låter högt. Känns skönt att ha röjt lite ute idag, är det fint väder imorgon också så ska vi fortsätta i trädgården. Annars blir det fullt upp inne i huset, står inför en del förändringar här hemma som kommer kräva en hel del arbete. Pust och stön. Vi hoppas på sol då
Gick själv och funderade lite i min egna värld idag. Snart ska jag börja cykla racer, det är lika bra att börja redan nu. Nästa år blir det vätternrunda och några hundra mil i benen är nästan ett måste. Men jag ska erkänna, jag är livrädd! med risk för att detta låter bimbo – jag kan inte ens laga en punktering hahaha! Men jag skulle säkert klara det om jag provade. Och skorna, tanken på att skorna sitter fast i tramporna. Usch vad obehagligt. Jag kommer se ut som bambi på hal is, men alla är barn i början. Jag såg att det var några av er som undrade lite mera ingående om tjejmilen i New York, jag gör ett nytt inlägg om det
Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta!
Igår grät jag. Grät av lycka och av kärlek! Ni, mina bloggläsare är helt jävla amazing ♥ Och mina fina kollegor, ni vet vilka ni är! Love you! Jag pratar förstås om Kevork och insamlingen. Nu börjar jag lipa igen, määähäää! Jag vill krama och pussa er allihop. Då kan ni tänka hur Kevork och hans familj känner!? De är överväldigade, och helt mållösa. Jag pratade precis med Kevork. Jag vet inte vad jag ska säga, det finns så godhjärtade människor. Jag hör hur han börjar gråta och jag säger att det är okej. Efter en stund när han har samlat sig hör jag ett litet skratt herregud jag låter som en kärring. Men att gråta är ju faktiskt helt okej. Vi pratade om hans behandling, vad han hittills gått igenom. Det är så mycket men vi pratade lite om allt. Och för att förtydliga det hela så är det inte bara en alternativ medicinering han genomgår i Tyskland, utan en kombination. De tror på en blandad behandling istället för som i Sverige där man inte tror på alternativ medicinering. Skillnaden är också att i Tyskland så tror dom sig kunna hjälpa Kevork, i Sverige erbjuder man enbart cellgifter i tablettform vilket Kevork blivit väldigt sjuk av. Man chansar inte när det handlar om ett människoliv, man testar väl allt!? Kevork gör allt för att bli frisk, för att hålla sig vid liv för sin femåriga sons skull, för sin frus skull och hela hans familj skull. Eftersom svensk vård inte vill ge honom IRE behandling som finns i Uppsala så måste han betala för den själv. Och det är därför är han såååååå tacksam över att vi hjälper honom, utan oss är han chanslös! (Läs hela mitt inlägg från igår HÄR!)
Kevorks privata bilder som han gärna vill dela med sig till er som hjälper honom ♥
En behandling med IRE eller ECT (samma sak fast dom gör på ett annat sätt utan nålar för att minska infektionsrisk) kostar väldigt mycket pengar, alltså jättemycket! Tillsammans så har hela denna resa kostat 140 000kr. Han måste göra minst tio stycken behandling och har imorgon gjort sin andra. Jag frågade honom hur det känns och om det gör ont? Det tar fyra timmar ungefär, jag får ligga alldeles stilla och det känns som det bränner, som om man blir solbränd. Mellan dom stora behandlingarna så får han många andra behandlingar också. Injektioner som detox, b17 proccluster, han får värmebehandling där de värmer upp kroppen så han får feber vilket gör att kroppen jobbar mer med att döda sådant som är skadligt för kroppen. De har hjälpt honom att förbättra lungkapaciteten genom att han fått syre i två minuter varav de sedan sänker den markant så Kevork fått kämpa mer för att andas, i en timma håller de på så. Det blir långa dagar och vid sin sida har han sin fru Emely. Som ni säkert kan räkna ut så blir själva slutsumman på väldigt mycket. Efter den här resan så kommer han bara att återvända för att göra den stora behandlingen IRE/ETC och då kommer det kosta honom ca 50 000kr i månaden.
När Kevork berättar för mig hur mycket vi har bidragit med så blir jag helt varmt i kroppen, tillsammans är vi verkligen helt fantastiska ♥ Vi har swishat 32 483kr!!!!! Och inlägget har delats 857 gånger på Facebook!!! Snart alltså en hel månads utgifter för Kevork och hans familj, och det gör honom möjlighet att fortsätta behandlingen medan har fortsätter att strida för att få hjälp i Sverige. Det sista han säger innan vi lägger på telefonen är jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta!
Nu hejar vi på Kevork och fortsätter att stötta dom till 100% Dela gärna inlägget för att hjälpa ♥
Swisha på 070-4672016
Eller sätta in på bankkonto Länsförsäkringar: 9024 1714062
Igår vaknade jag efter en natt med endosmärtor, det känns som om någon möblerar om i magen på mig på ett smärtsamt sätt. Samtidigt så värker hela kroppen på ett obehagligt sätt. Jag insåg att jag faktiskt mått ganska bra i några månader och då är det inte konstigt om det är dags för en helvetesmånad. Dessutom så har jag fuskat med maten, och när jag gör det så mår jag sämre i hela kroppen. Jag känner så tydligt vad som matar min sjukdom. Endometrios är ett helvete! MEN det finns dom som har det värre, även om jag vet att man inte ska jämföra. Efter att ha kommit igång, tagit en värktablett och samlat mig lite så kändes det bättre. Det där är så lurigt, för det kan bara smälla till. När jag får en föraning om det också så blir det automatiskt att jag går och spänner mig. Man är inte så tuff när benen viker sig av smärta. Man får försöka att tänka på annat, sysselsätta sig i den mån det går. Lätt att säga.
Madde ringer. Hon berättar att hon vaknat upp på golvet och att hennes hjärta krånglar. Som tur var så höll hon inte i lilla Alice. Madde har hjärtproblem, hon har opererat hjärta två gånger redan och ska operera det igen nu i augusti. Jag packade in de små barnen i bilen och åkte dit på en gång. Sen åkte vi upp till sjukhuset för en koll. De kan ju inte göra så mycket åt det på en gång i alla fall om det inte är värre. Madde är envis som en tjurig gammal gubbe och ville inte åka dit överhuvudtaget. Men en koll skadar ju inte.
Lilla Alice är så snäll, barnen rådde om henne och pussade på kinden då och då. Efter sjukhusbesöket hjälpte vi Madde att åka och handla, kändes inte alls bra att låta henne gå iväg själv. Vi svängde förbi blomsterglädje när vi ändå var ute och åkte, jag handlade lite blommor som jag ska pyssla med idag tänkte jag.
När vi kom hem så var jag helt slut! Valde helt fel skor för dagen, sneakers kanske hade varit mer passande hahaha.
Jag lade mig på sängen en stund innan det var dags att ta tag i kvällsmaten. Jag fick sällskap av min prinsessor och det var ganska mysigt att bara ligga där.
Sen kom Victor och tjatade på mig mamma jag är hungrig, kom igen nu laga mat då! Han drog av mig från sängen, och barnen skrattade. Det blev tacopaj i långpanna, tacksamt gott och räcker till alla.
Det var gårdagen i snap Nu ska jag kavla upp ärmarna och gå ut i trädgården. Tittar in senare och uppdaterar lite med hur det går för Kevork. Och igen TACK för allt ert stöd ♥
Kan inte sova, men borde sova. Mycket som snurrar uppe i hjärnkontoret. Tänk om man bara skulle kunna stänga av ibland, en on/off knapp liksom. Det skulle vara smidigt, men livet är inte så smidigt alla gånger. Jag brukar kunna bli väldigt personlig i min blogg men samtidigt så brukar jag vara väldigt noga med att hålla mitt privatliv privat. Just nu kantas jag med tankar som är tuffa. Vad gör man när man inser att tilliten för någon är helt borta? Kan man någonsin bygga upp den igen? Tänk att den du litar mest på i hela världen visar sig vara någon helt annan. Förutom en besvikelse så blir det en sorg och något dör. Man kan bryta ner känslorna i molekyler, älta och tänka ihjäl sig. Men är det värt energin tänker jag, det spelar ju ingen roll hur mycket tid jag lägger på att älta, känslan är densamma eller hur? Livets liv. Det är som en bergochdalbana och det är bara att sätta sig ner och åka med. Men någon gång kanske man ska välja att hoppa av karusellen?
Annars har jag idag haft en fin dag. Grejat i trädgården, planerat blommor och byggt på uteplatsen. Barnen har varit ute hela dagen och busat också. Snickerboa har fått ett nytt verktyg som kom väl till användning idag minsann. En ordentlig såg. Det går så mycket snabbare och enklare med bra redskap. Colin hjälpte till hela tiden, min duktiga lilla kille ♥ Just nu känner han sig lite utanför i kompisgänget som hänger på gatan. Charlie och Adam är specialister på att reta sin bror och då hänger gärna polarna med på det tåget också. I nästan en hel vecka har dom varit osams och alltid slutar det med att Colin kommer hem gråtandes. Jag har pratat med dom allihop men det hjälper inte, så nu får Colin känna att han är viktig här hemma istället så grabbarna får lite distans till varandra. Uteplatsen kommer blir sååå fin när den är färdig. Jag är så ivrig att bli färdig.
Dogsen blev bortskämda idag. Jag passade på att borsta av dom när vi var ute. Så blev det lite kloklippning också Buster är ju som en virvelvind mest hela tiden. Men vad kärlek dom kan ge en ♥
Efter en hel dag utomhus så var det gott med middag. Färskpotatis med kokkorv och grillkorv och till det en bechamelsås spetsad med pepparrotsvisp. Mums! Så himla enkelt men sååå himla gott.
Emmy hade sett framemot efterrätten, mitt lilla muffinstroll! Hon har så himla blå ögon, man drunknar verkligen. Hon är familjens charmtroll. Kan inte förstå att hon snart är två år, overkligt att det har gått så fort. Det känns som om hon nyss låg i min famn alldeles nykläckt och fin.
Just nu har hon fått för sig att härmas, vad än Tuvis säger så säger Emmy likadant. Tokmaja. Det är svårt att hålla sig för skratt hahaha.
Jag fick bilder från Kevork förut. Han har fotat behandlingen, jag ska visa er imorgon! Jag vet att dom är på väg hem snart igen, tänk vad han ska krama om sin son Liam när han är hemma igen ♥
Efter en hel dag ute med trädgårdsarbete så är jag precis slut! Som pricket över i:et så har jag precis fått till mig saker som brutit ner mig totalt! Men jag reser mig upp igen, det gör jag alltid. Jag har varit med om värre saker (tror jag, intalar jag mig själv!) Just nu kan jag inte tänka klart. Tänk er något som ni byggt på i flera år, som ibland gått sönder lite men som man alltid kunnat laga till det bättre och det har blivit starkare. Så till slut när man känner att det är helt och att inget någonsin skulle kunna ta sönder det så faller det i bitar. Allt är krossat!
Just nu ska jag bara ta en stund för mig själv, jag behöver andrum!
Hoppas ni får en fin kväll, var rädda om varandra och vårda det ni älskar!
Idag har jag gått i en dimma, inte kunnat tänka klart och känt en otrolig ilska och sorg inom mig. Ältat, undrat och inte förstått. Det sägs att allt har sin mening och kanske är det så? Jag vet ingenting just nu. Samtidigt känner jag mig fruktansvärt lurad. Mycket känslor på en gång och dom liksom fastnar i varandra.
Jag gick en promenad med William och hundarna på eftermiddagen, försökte ta mig för saker men misslyckades. Micke tog med sig alla barnen till sin mamma i Linköping, alla förutom Wille och Victor de ville vara hemma. Jag vet inte när jag sist var ”själv”? Vad gör man då? Känner mig inte hel utan barnen utan min familj.
Victor har varit en klippa, han lägger armen om mig och säger att allt kommer bli bra. Kommer det verkligen det? Sen fick jag ett ryck, jag är väldigt impulsiv. Ringde till Willes biologiska pappa Tobbe och sa att jag ville tatuera mig. Va nu? Ja jag vill tatuera mig nu! På väg dit så hälsade jag på pappa på kyrkogården, berättade att jag skulle tatuera mig och sa förlåt. Hahahaha jag vet visst låter det fånigt!? Men min pappa var inte så förtjust i tatueringar, hade han levt så hade han säkert ändrat sig i den åsikten. Men i alla fall, jag har tänk länge på det och nu fick jag ett infall. Jag ville ha ett lejon på låret. Victor muttrade att han också ville. Min pappas stjärntecken var lejon.
Lejonet är den stolta, starka ledargestalten. Lejonet symboliserar makt, kunglighet och dominans. De är passionerade, romantiska och älskar att bli bortskämda. Lejonet har också en stor förmåga att ta hand om sina nära och kära. Mot de sina kan lejonet visa generositet, kärlek och omtanke.
Jag känner mig som en riktig lejonhona en riktig lejonmamma. Jag är stolt och jag är stark! Och just nu måste jag vara det mer än någonsin. För mig är det här symbolik på många olika sätt. Lejonets ögon kommer få min mammas blåa ögon.
Det kommer krävas några sittningar innan den blir helt färdig, men jag känner mig redan sååå nöjd!
När vi kom hem så kändes det tomt. Wille somnade på soffan och Victor gick upp på sitt rum. Och då när man minst anar så stormar mina underbara vänner in genom dörren. Vi har suttit och pratat in på småtimmarna. När jag behövde dom som mest ♥ Tacksam!
Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Jag har bara varit, inte orkat att ta mig för nått överhuvudtaget. Jag tvättade en maskin tvätt i och för sig och bäddade faktiskt sängen.
Jag har lyssnat på Adele, suttit i trädgården och druckit kaffe. Tänkt, ältat och undrat. Inget förhållandet är felfritt, det vore konstigt och jag skulle absolut inte vilja ha det så. Jag vill ha berg och dalar, jag vill uppskatta det extra fina och jag vill leva. Och många gånger är det inte heller ens fel när två träter, det är sådant man får lära sig från barnsben. Jag klandrar ingen förutom mig själv just nu. Och jag kanske är orättvis mot mig själv? Och hur mycket jag än försöker intala mig det så är inte det någon ursäkt för en annan människas handlingar. Man uppfattar saker på olika sätt, betraktarens ögon dömer olika. Jag vill inte gå in mera på det just nu, oavsett vad det är eller inte är. Men just i detta är det tufft och jag berättar det. Ska jag ljuga? Fejka något annat? Inte vara mig själv? Är det något jag står för så är det ju precis det, att alla måste kunna få vara sig själva. Min passion att skriva har sedan länge följt mig och jag vill dela med mig av glädje men just nu är detta allt som kommer ur mig! Det handlar inte om att jag vill att människor ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver. Jag delar med mig av livet. Jag ska inte göra någon smärtsam följetång där jag aldrig kommer till avslut. Man ska aldrig döma en människa, för ingen annan kan någonsin veta vad någon annan gått igenom eller går igenom. Jag tror man måste påminna sig om det mellan varven.
Ibland är det svårt att sätta ord på känslor, saker man gått igenom. Ibland vill man skrika ut saker som ingen ser, som ingen annan förstår! Alla människor har en egen kamp som ingen annan vet någonting om. Det man ser tror man på, alla olika starka att bära upp. Till slut orkar man inte, själen skriker och kroppen slutar att fungera. Tankarna flyger och minnen etsar sig fast som klor runt kroppen. Livet är inte alltid självklart och det finns inte alltid en förklaring. Man tycker man har ett fast grep, kontrollen och man tror att allt är bra. Man förnekar fast man vet, man blundar fast man ser och man är tyst när man vill skrika.
Jag pratade med en tjej idag. Hon förstod utan att döma åt något håll, hon har levt och det kändes så otroligt befriande att prata med henne. Tacksam. Hon sa att motgångar gör oss starkare, och det vet jag. Men när man är mitt uppe i något så har man svårt att fokusera på det, man ser allt i gråa skalor. Pessimisten växer sig gärna stor och blir övertygande även om man vet bättre. Som Anne Frank skrev jag tänker inte på allt elände som varit utan på allt det underbara som ska komma. Och det är så man måste tänka. Så… Nu ska jag vara den positiva impulsiva jag som bara jag kan. Lägga saker bakom mig (försöka) och börja om på nytt ihop med dom jag älskar mest i hela världen ♥
Wille ska få följa med mig och titta på golv, nu ska här fixas i vardagsrummet så det blir helt klart. Det kommer bli jätteroligt! Och jag kan sysselsätta mig med annat. Hoppas Wille känner detsamma hahaha Wille bjöd på middag idag, vilken kille han är. Kavlar upp ärmarna och börjar grilla sådär. Vi gjorde mysigt på altanen med lite tända ljus, och sen så sjönk vi ner och där satt vi och mumsade. Micke har gjort ett bra jobb med altanen när han har byggt den, det är ju lite kvar men det är snabbt fixat.
Min fina vän Angelica kom över på kvällen, hon hade köpt med sig en tidning, choklad och godis. Älskade vän ♥
Kom hem för liten stund sedan, jag fastnade hos grannarna. Våra hundar lekte och jag blev bjuden på ett glas vin. Det var inte alls meningen att det skulle bli så sent men hundarna hade så roligt och tiden rusade iväg.
Tidigare idag så flyttade Skrållan hem till min brorsdotter Linn. Skrållan en utav kattungarna. Hur mycket jag än vill så kan jag ju inte ha kvar alla katter och då passade det jättebra att dom ändå kan stanna inom familjen så vi kan hälsa på när som helst. När jag ringde och sa att jag var på väg så hörde jag en röst i andra änden av luren säga fan jag får puls! Hahahaha ja Linn var jättespänd på att få hem lilla hjärtat och samtidigt nervös eftersom hon redan har en bondkatt som heter Doris. Hur skulle det gå!? Men det gick verkligen jättebra.
Katterna hälsade med en puss och det blev ingen catfight så att det gick bra. Linn blev kär, och jag förstår precis, vem skulle inte bli kär i en sån här sötnos. Jag har blivit uppdaterad och även om Skrållan morrat lite så går det bra.
Efter att katten flyttat så åkte jag till Willys ihop med Wille och storhandlade. Skönt att ha det gjort. Det är sååååå trist att veckohandla, kan vara det tråkigaste jag vet. När vi kom hem så tog vi tag i kylskåpsröj, inte heller en utav mina favoritsysselsättningar.
Dagen har gått i ett. Skönt. Det är alltid bra att göra sakar för att sluta tänka så mycket.
Trött…
Nu ska jag krypa ner i sängen. Tittar in imorgon förmiddag.
Just nu känner jag mig hel, efter ett par otroligt jobbiga dagar. Fortfarande gör det ont, vad det än är så gör det ont men det blir väl bättre. Alla mina älsklingar är hemma igen och det är det viktigaste.
Vi åt frukost tillsammans på en halvfärdig veranda imorse. Jag och Wille började måla igår, men vi kom inte så långt. Nya tag senare ikväll kanske om värmen är så intensiv. Micke ska göra färdigt staketet men han har en skadad disk i ryggen och kan knappt röra sig så det får vänta. Han var hos kiropraktorn i Linköping igår, han tyckte Micke skulle söka för detta hos en läkare. Han har väl is i magen för han söker inte förens han typ är död. Jag är förvånad att han åkte till kiropraktorn. Hoppas det går över fort, om det kan gå över?
Jag kramade och pussade barnen som bara den när de kom hem! Guuuuuud vad jag har saknat dom. Colin hade sagt igår när han var hemma hos farmor och farfar ja det var trevligt att vara här men nu känner jag att det är dags att åka hem. Hahaha, lillgammal och som alltid brutalt ärlig.
Nu ska jag ta igen lite tid med familjen ♥ Vi ska sola, bada och busa! Tittar in senare och svarar på alla kommentarer…
I förrgår natt vaknade jag oförskämt tidigt. Hur jag en vred och vände så kunde jag bara inte somna om. Usch för nätter som dessa. Följande nätter har inte heller bjudit på mycket sömn.
EmmyLou låg och snarkade bredvid mig och det kändes tryggt. Den lilla argbiggan med stort humör, hur go hon än är så skulle det inte göra något överhuvudtaget om hon kunde växa ifrån den här trotsen. Hon är helt galen, totalt orädd för vatten, klättrar upp på saker och bara hoppar rätt ut och skriker som om hon slagit ihjäl sig om hon inte får som hon vill. Någon annan med trots just nu är Charlie, men på ett helt annat sätt. Han måste utmana med att göra som han vet att han absolut inte får göra och han berättar det också nu ska jag cykla utan hjälm, nu ska jag klättra högst upp i trädet. Till skillnad från EmmyLou så vet ju Charlie att han inte får göra dessa saker, den där lilla donnan upptäcker ju fortfarande.
Men 06.42 gav jag upp som varje morgon nästan, jag gick upp och satte på en kopp kaffe medan familjen fortfarande snarkade.
Dagen spenderade jag med familjen i solen. Jag tog ett glas vin till middagen på kvällen. Mobergs, riktigt gott. Barnen lekte och somnade ovaggat på kvällen.
Även igår hade vi det helt underbart i solen. Vi har verkligen en riktig sommarpärla i Motala. Dagar som dessa levererar nordens största insjöbad Varamon.
Och nej jag satt inte i solen med min nya tatuering, jag kom på det ganska direkt och täckte över den. (Lika bra att jag förklarar det så jag slipper få skäll av alla bloggpoliser hahaha)
Mickes syster från Linköping var på besök och följde med ner till beachen. Kusinerna lekte och vi var i vattnet nästan hela tiden. Vi smörjde in oss innan vi åkte ner till stranden, jag är jättenoga med det. Men ändå så blev jag bränd såg jag på ikväll. Idag blir det att täcka sig ordentligt för vi har lovat barnen att åka ner till stranden idag också.
Jag har läst era kommentarer. Förlåt att jag inte svarat, men jag tappade lusten totalt när jag såg vad en del av er kommenterat. Har inte ens haft lust att blogga! Herregud jag vet inte vad jag ska säga!? Att jag skriver rubriker bara för att ”sälja” dra mera läsare!? (HA HA HA!) Jag älskar mina läsare och det är alltid trevligt med nya läsare MEN jag till skillnad från en del andra KÖPER INTE jag mina följare, eller på nått sätt manipulerar för att nå en viss statistik. Jag är inte sådan, för jag vet att man skjuter sig själv i foten nämligen om man gör så. Dessutom så har jag inget behov av att det heller! Jag har mina helt underbara läsare som följt mig i år, flera år. Man behöver inte känna eller tycka precis som mig eller tycka som någon annan gör heller för den delen, alla har ju rätt till sin åsikt. Men jag vill också i detta påpeka att jag har vissa personer som av någon anledning tycker att det är väldigt roligt att kommentera väldigt negativt här inne, och det brukar vara samma personer och ofta skriver dom, också med olika alias. Ni får hålla på, ni verkar må väldigt dåligt i er själva och på något sätt så tillfredställer ni er själva genom att återkommande fortsätta att skriva eran skit! Jag bjuder på det! Men räkna med att alla era ip-nummer kommer blockas när jag en dag tröttnat. Hur orkar man bara är min fråga? Och om ni så starkt ogillar mig varför läser ni vad jag skriver? Det kan vi säkert vara överens om – att det är sjukt!? Jag skulle aldrig orka med att lägga så mycket energi på någon som jag ogillar. Men människor är olika tydligen. Jag har alltid haft en ärlig blogg och jag kommer alltid ha det. Jag brukar aldrig blanda in mitt privatliv i det offentliga ljuset, men nu gjorde jag det. För att ni, mina läsare ska förstå att jag just nu inte är helt hundra och för att jag inte kan fejka eller vill fejka. Jag är den jag är och jag orkade inte låtsas. Livet är inte alltid en dans på rosor och ibland orkar man inte alltid vara positiv även om jag är den mest positiva människa i världen. När det är som tuffast så brukar jag alltid säga det ordnar sig! Jag har också sett att denna diskussion tagit andra proportioner, helt plötsligt så tycker någon att mitt hem ser ut som ett ”katalog” hem? Får barnen ens leka där hemma, får dom röra sig fritt och vara barn?! Vart kom det ifrån, men ja(!) barnen får leka här hemma och de får i allra högsta grad vara barn. Jag har ett intresse för inredning, jag tycker om att ha fint omkring mig även om det ibland kan se ut som ett bombnedslag. Jag är uppvuxen med att man ska ha ordning och reda omkring sig. Jag försöker lära mina barn detsamma. Jag ber er nu, ni som enbart är elaka SLUTA! Jag är bara en mamma, en människa och har fel och brister som alla andra. Och till alla er andra som faktiskt vill ge mig/oss stöd, som är vänliga tack ♥ Det betyder mycket!
Just nu tar jag dag för dag. Försöker göra saker som får mig glad. Fördriva tiden med aktiviteter. Men även jag vet att det inte alltid är det bästa sättet. Det springer ikapp oftast. Man måste älta, prata om det och få göra det. Och nej det här handlar INTE om att jag ska flytta min blogg, eller som någon skrev ännu en som ska dramatisera sin arbetssituation. Nej det här handlar om mig, min familj och vissa val. Ett jobb kan vara så nog känslosamt att lämna och jag tycker att den kommentaren är elak. Men det här handlar om känsligare saker. Inget jag orkar skriva ingående om just nu, jag mår inte bra och nu har jag delat med mig av det. Precis som jag delar med mig av roliga saker, så har livet andra sidor också. Tänk att det finns människor som kan gå så långt och aktivt gå in för att förstöra för två andra människor, och sedan ljuga mig rakt upp i ansiktet om det. I pressade situationer så har inte alla människor civilkurage och gör vad som helst för att skydda sig själva. Denna person kanske kommer till insikt? Jag släpper det för stunden nu!
Förmiddag. Hela familjen tog en lååång sovmorgon och sen frukost. Det tar på krafterna att ligga på stranden och att bada i dagarna tre. Det känns som åskan är på väg och det det ska bli skönt med en riktig urladdning. Barnen tycker åskan är otäck och jag kan inte annat än att hålla med.
Har gått med frossa sen jag vaknade, för ovanlighetens skull i värmen. Kom på att det kanske berodde på att Micke satt på ac i huset. Jag ska inte klaga för det har varit sååå skönt när nätterna har varit varma. Gosar in mig i koftan från Lindex. Äskar den!
Micke och barnen tog tag i ett stökigt kök. Tyckte jag plockade i ordning igår efter kvällsmaten men det förvandlas fort till en enda röra. Tänk om man kunde lära de stora barnen att plocka in i diskmaskinen? Jag vet inte hur många gånger jag får tjata på Victor! Bortskämda ungj****l! Charlie däremot han är inte sen med att hjälpa till minsann.
Vill du vara med Emmy?
Colin låg helt utslagen i fåtöljen jag är trött Charlie, du får göra det själv! Okej tyckte Charlie och fortsatte utan protester. Nästan så man höjer på ögonbrynen när det händer, inget tjafs om den saken? Otroligt. Annars så brukar det alltid bli diskussioner om att den ena är bättre än den andra hahaha.
Nu ska jag sätta mig på verandan och jobba en stund. Underbart att kunna sitta ute! I höst ska jag och Mirka vara med på barnmässan i örebro, dags att knyta ihop ett litet program för det. Jag har några mejl som ligger och väntar och några bilder som måste bearbetas. Med en kopp kaffe i favoritmuggen från Christina Re så går det mycket lättare
Visst är dom fina! Jag skulle vilja ha ett eget litet skåp med bara Christina Re. Ni Hittar kopparna HÄR!
Just nu är jag glad för livet. Det lilla som ibland blir så stort. Jag vet att jag får tillåta mig själv att må dåligt, men det finns de som mår sämre. Många i min omgivning som drabbats av cancer. Jag hatar sjukdomen! Skickade ett sms till Maggan igår, fina underbara starka Maggan. Många av er här läser säkert hennes blogg också. Jag vet att en knöl i bröstet kan röra till det så ofantligt mycket. Jag har själv suttit i väntrummet i väntan på mammografin och sett hela mitt liv rasa. Det gick bra för henne, precis som det gick för mig. Men det finns så många andra som får mindre glada besked. Tänker på er. Jag ska uppdatera om Kevork som ni varit med och stöttat, han har kommit hem nu.
Varför är det alltid så att tankar kommer till en på kvällarna? ”Det gör ont en stund på natten men inget på dan” Lena PH vet vad hon pratade om hahaha. Alltid, som vanligt så försöker jag se komiskt på det hela. Men vet ni, även den mest positiva kan må dåligt. Svek som skär djupt in i det emotionella hjärtat rör upp mörka känslor. Ibland undrar jag om man någonsin kommer över ett svek? Gör man det? Kan man förlåta det? Det gör ont när ens bästa vän man delat allt med visar en sida som man aldrig trodde fanns. Man blir paranoid, man får känslor man inte riktigt kan styra och som absolut inte är stolt över. Man blir kort och gott lite dum i huvudet.
Jag är världsmästare på att bita ihop, har alltid varit det. Men jag orkar inte, jag känner mig besegrad. Arg och ledsen på en och samma gång. Idag frågade Colin mig mamma varför ser dina ögon så ledsna ut? Vad svarar man på det? Ibland kan man vara ledsen, det får man. Ett barn nöjer sig inte med det svaret. Jag vill inte vara ledsen och jag kämpar med att inte vara det. Till vilken nytta, det är bara galet onödigt att lägga min tid på att vara ledsen. Men…så kommer den förbannade kvällen och natten. Jag skulle behöva sova ut. Ladda om batterierna och gå vidare.
Vi har haft en mysig dag. Vi har varit ute och gått på kvällen, jag är helt slut nu. Har en svart lurvig sak bredvid mig som också är helt slut. Det var ett helt fantastiskt motljus, jag passade på att ta lite spontana bilder.
Min trollunge ♥
Så himla fin bild på Micke och Buster!
Där borta till höger på bilden strax över villorna bor vi. Vi har både Motala ström och Göta kanal som granne.
Colin spelade pokemon go som alla andra vi mötte på vägen. Jösses vilken fluga det där är. Jag vågar inte ens börja , rädd för att bli fast. Buster badade i kanalen, eller rättare sagt doppade sig snabbt som attan. EmmyLou gick och sjöng hela vägen när hon inte sprang, hon älskar att springa.
Charlie som är väldigt kär i sin lillasyster höll lite extra koll på henne. Nej Emmy du får inte gå där och sluta kasta stenar. Håll mig i handen! Så gjorde hon det till slut
Värdesätter dagar som dessa!
Imorgon ska jag äntligen träffa min nagelteknolog, som jag har väntat! Känner mig alltid lite finare med naglar och nu var det länge sedan. Men jag är värd det! Klippt gräset, rensat rabatter (igen!) och tvättat bilden både utvändigt och invändigt så jag är extra värd det. Just nu blåser det och stormar utanför, hoppas vi slipper oväder imorgon.
Dagen idag blev inte riktigt som tänkt.. Har spenderat hela dagen på sjukhuset med nära anhörig.. Många provtagningar, kontraströntgen , ultraljud med mera. Just nu är jag helt slut och hoppas morgondagen blir bättre.
I samarbete med kidsbrandstore vill jag tipsa er om en grym rabatt ni inte vill missa. Endast idag får ni -50% på allt då de har lagerrensning. ( ej nyheter). Ni hittar sidan HÄR
Missa inte den här chansen att fynda riktigt fina kläder.
Imorse gick jag upp före alla andra drack en kopp kaffe. Jag hade en dejt med Emelie min nagelteknolog, äntligen fick jag fixa klorna igen. Jag förstärker bara mina naglar nu, mina egna naglar har blivit långa och därför behöver jag inte förlänga dom. Det kan jag verkligen rekommendera alla nagelbitare, gå och fixa naglarna hos en nagelteknolog! Det råder bot på de dåliga vanorna.
Jag har de senaste gångerna haft champagne färger, och det blev det även denna gång. Bara älskar de färgerna.
Så fick jag äntligen krama lite på Emelie också, det var jättelänge sedan vi sågs nu. Vi tittade på filmer från New York där hon var med, vi skrattade hysteriskt. Härligt med lite positiv morgongympa i form av skrattanfall. När naglarna blev klara gick vi ut i solen och mumsade på kakor och drack varsin latte.
Blev så himla förtjust i Emelies tischa, materialet var lätt och behagligt. Hon hade köpt dom hos FEMME , kika lite på nätet nu och jag hittade en klänning som jag är sugen på att klicka hem. Titta in där ni också, finns en massa bra på rea!
När jag kom hem så hade Micke fixat och trixat här hemma. Bytt ut brevlådan, städat och tvättat. Inte mycket som slår den känslan när man kommer hem och det luktar städat! Vi åkte och handlade lite och förberedde inför våra gäster som kom ikväll. Mirka, Linnea, Kevin och hans flickvän Mlie. Det blev ett stort kramkalas må ni tro.
Mirka känner sig hemma :-)
Nu sitter vi och gäser i soffan, alla har gått och lagt sig förutom jag och Mirka. Kevin somnade överlycklig, han har nämligen tatuerat sig här i Motala idag. Det blev superfint!
Nu ska jag alldeles strax gå och lägga mig, är så trött så ögonen går i kors. Imorgon är det full rulle igen. Skriver mera imorgon! Och tack alla ni som kommenterat, ni är så omtänksamma och jag blir emotionell och rörd när jag läser era fina kommentarer. Det betyder mer än vad ni tror!
Det blir nytt och fräscht, ny bild och annat utseende. Mera clean! En annan sak som jag kan stryka på listan är anmälan till Lidingöloppet i september wooohooo! Nu har jag anmält mig 
Supertaggad och peppad, vad tror ni om det? Har jag några flera här inne som ska springa Lidingöloppet? Jag längtar faktiskt!
Wille bjöd på middag idag, vilken kille han är. Kavlar upp ärmarna och börjar grilla sådär. Vi gjorde mysigt på altanen med lite tända ljus, och sen så sjönk vi ner och där satt vi och mumsade. Micke har gjort ett bra jobb med altanen när han har byggt den, det är ju lite kvar men det är snabbt fixat.
