Vilken dag vi har haft! Hoppas även du har haft en fin dag med mycket sol. Jag hoppas det är sommaren som är på ingång och att den är här för att stanna. Det blev en liten promenad i förmiddags och sen har vi bara varit hemma och myst. Till allas stora förtjusning så gjorde jag en potatisgratäng och stod i köket för en gång skull. Som en riktig bullmamma. Har inte alls haft lust att stå i köket på ett tag, hade lätt kunnat hyra en kock som fixa käk till oss hahaha. Ibland så har jag verkligen ingen inspiration till middagar, jag tycker vi äter samma typ hela tiden. Vilket i-landsproblem, jag skäms. Men grillat kan man aldrig tröttna på va?
Eftersom jag har världens mest väluppfostrade ungar så satt alla som tända ljus vid bordet och väntade på mat…
Inte nog med att dom är väluppfostrade, de är rena och fina med!
Hahahaha jag fattar inte, Adam är alltid skitig i ansiktet. Man kanske skulle kunna förstå om det var Tuva-Li eller EmmyLou, men Adam!? Vad är det man säger skitiga barn är lyckliga barn 
Engla-Freja har funnit en ny vän på gatan. Jag är så glad för hennes skull, vänner är som diamanter sällsynta och dyrbara. Känns skönt att hon har någon här där vi bor. Alla hennes vänner bor ju på andra sidan staden där vi bodde förut.
Apropå vänner så har Victors polare varit här idag. Dom där söta små pojkarna som åkte bräda och var så små, nu är dom stora unga män. Lagom till maten var undanplockad och jag börjat städa så dundrar Victor in och undrar vart maten är? Hm som vanligt och så, medan han käkade så busade polarna med Colin, Charlie och Adam.
Älskar dig mammis, du behöver inte vänta uppe på mig inatt! Nähe okej, kommer den känslan någonsin gå över, oron över att inte ha sina barn hemma i tryggheten. När de var mindre så hade man hjärtat i halsgropen när de var ute och det var freerunning som gällde. Då kunde man få ett mms från ett hus väldigt högt upp. Jag var tokig på ungfan! Nu är det en annan oro. Jag försöker att koppla bort det, hur jag än försöker så kommer jag ju aldrig kunna vara överallt och skydda honom. Han måste få upptäcka världen och livet på egen hand. Han vet att jag finns här och vi har så nära relation så jag vet att han ringer mig oavsett vad. Det är en känsla som kompenserar upp min oro. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Och så åker dom iväg, i bil, stora…
Nu ska jag koppla på lurarna och kämpa mig igenom min runda längst kanalen!
Kram / Madeleine