Ett tydligt tecken på att det är vår är att familjen börjat lira landhockey. Stora som små, alla får vara med. Vi har lärt känna flera grannar runtomkring så snart blir det grannmatch. Härliga att ha grannar som man trivs med, det blir så mycket roligare med goda grannar eller hur 
Alla var taggade upp till tänderna, årets första match är viktig att vinna.
Lilla Emmy bröt ihop, hon ville nog känna på bollen lite mer än vad hon fick. Men jag blev varm i hjärtat av att se syskonkärleken som strålade igenom. När det väl gäller så finns de där för varandra. Då känns det som om man lyckats…
För er som inte känner till Motala så bra, för jag har ju många läsare från hela sverige. Så vill jag visa hur nära city vi bor, ett stenkast ifrån faktiskt. Många har undrat om vi bor centralt och ja det gör vi verkligen. På bilden nedan så ser man city från våran veranda på framsidan. Smidigt tycker jag eftersom de stora barnen kan ta sig till kompisar själva. Annars har jag alltid haft en dröm om att bo lite utanför stan och ha en stor trädgård. Men det här är perfekt! Från våran balkong så är det väldigt vackert att se staden lysa upp från höjden.
Jag har planterat pelargoner, hoppas de inte kommer frysa i natt. Jag borde kanske täcka över dom om det blir kallt? Hoppas värmen kommer nu, jag vill börja så gräs och pyssla om trädgården. Åh förresten, vart köper man den bästa konstgräsmattan till ett trädäck? Jag har kikat runt lite men tyckt att de varit lite b. Den ena mattan jag hittade kändes väldigt mycket ”filt” och jag tänker att det borde vara bättre att ha en matta som är lite mera slitstark eller hur jag ska uttrycka mig. Och så måste den dränera om det regnar. Det vore ju trevligt om man dessutom kunde hitta en matta till ett överkomligt pris också hahaha. Det är inte billigt att ha projekt och hus.
Imorgon ska jag iväg på möte. Men jag känner redan nu att jag kanske borde boka om? Jag har haft en helveteshelg med smärta. Av smärta blir man trött och jag har märkt att jag fryser när jag får ont, antagligen pga adrenalin påslag och att jag spänner mig. Annars har jag lärt mig leva med smärta ganska bra. Jag har ganska hög smärttröskel, fast ibland bryter jag ihop och undrar om livet ska vara såhär. Då säger mina nära och kära att jag ska äta värkmedicin, jag har starka tabletter utskrivet men jag tycker jag mår dåligt av dom och därför undviker jag att ta dom. När jag stoppar i mig sådan medicin då har jag ont. Jag vet när Tuva-Li skulle födas, barnmorskan undrade om jag vill ha smärtlindring. Jag sa att jag kunde ta ett par panodil. Hon bara tittade på mig och skrattade. Thats me! Jag har reagerat så himla otäckt ett flertal gånger så jag är livrädd för att stoppa i mig en massa saker. Nu ska jag lägga mig, håll tummarna för att det är bättre imorgon.
Kram / M