Vi är uppvuxna ihop, har känt varandra i nästan hela vårt liv och vi är som systrar. Ni som har följt mig länge vet hur efterlängtat det här älskade barnet är. Att ha försökt att få barn i över tio år och till slut få det svart på vitt av läkaren att man troligtvis aldrig kommer kunna få barn på naturligt vis och att man istället ska överväga att adoptera är hårt. Ännu mera orättvist när jag som är hennes närmaste vän berikats med nio underbara barn. Inte för att hon inte gläds för min skull för det har hon alltid gjort, men för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.
Den där dagen när hon ringde så visste jag att hon var gravid, jag kände på mig det i hela kroppen! Och jag har alltid sagt att hon någon gång kommer att bli mamma, jag har bara vetat det! Alla djupa samtal som vi har haft, hur vi planerat att jag ska ge henne mina ägg, hur hon i tanken till slut adopterat. Alla barn är efterlängtade men det här barnet skulle inte ens kunna bli till, men det blev det och det kändes som ett mirakel!
När Madde frågade om jag kunde vara med på förlossningen så tvekade jag inte en sekund, det var självklart.
Som beräknat så sattes Madde igång på morgonen den första juni på Tuva-Lis födelsedag, jag som då hade resfeber inför New York kände mig lite stressad och var allmänt virrig haha. Det lugnt sa Fredrik Maddes sambo, gör det du måste göra så kommer du sen. Vi börjar lugnt och tar det försiktigt, ännu viktigare eftersom Madde också har hjärtproblem. En förlossning innebär en stor påfrestning för kroppen. Vi hade telefonkontakt hela tiden, jag laddade batterierna i kameran och sprang omkring överallt och försökte få i ordning. De gav henne cytotec och sen var det bara att vänta, det hände inte så jättemycket, hon hade ont mellan varven men när hela dagen och kvällen gått så beslutade läkaren att Madde skulle få sova under natten så tog dom nya tag på morgonen därpå. Fredrik höll mig underrättad hela tiden och på morgonen därpå så ringde Madde och sa att de skulle sätta fart på det.
Så jag åkte mot Linköping, solen strålade och det var riktigt sommarväder. När jag kom fram så möttes jag av en förväntansfull Madde som hade det ganska tufft! De hade försökt sätta epidural innan jag kom men utan framgång, de hade tom ringt efter den bästa de hade men inte ens han fick den att sitta. Vid varje värk så riktigt kände jag det hon kände. Hon hade inte öppnat sig mycket, 3 cm men värkarna var otroligt jobbiga. Innan de gick vidare med igångsättningen så ville de ändå att Madde skulle få någon bra smärtlindring för att orka. De började prata om PCB bäckenbottenbedövning och sterila kvaddlar. Madde tittade på mig och utav mina erfarenheter så tyckte jag att hon skulle prova PCB, men det måste man känna själv. Men jag gav henne min åsikt som hon bad om. Hon valde att testa PBC och hon tyckte det var underbart! Nu blev hon människa igen och började skratta lite, härligt.
Hon var uppe och gick några timmar, åt och sov en liten stund. Sen började värkarna bli jobbiga igen. Det hann gå många timmar och det var tufft, riktigt tufft. De hann byta personal, och jag kände igen många av barnmorskorna och sköterskorna. Nej det är inte jag som föder barn idag hahaha! Madde höll min hand hårt och sa med bestämd röst DU ÄR VERKLIGEN INTE KLOK I HUVUDET SOM HAR GJORT DET HÄR NIO GÅNGER! Jag skrattade lite och sa att det här är den underbaraste dagen i ditt liv! Hon höll inte med just då och ville bara få något emot värkarna. Hon fick mera PCB och det hjälpte. Jag tyckte hon skulle testa lustgas, hon var inte alls positiv till det i början men efter ett tag så älskade hon det!
Förlossningen var lång och intensiv. Madde kämpade på, hon gick in sig själv och Fredrik och jag fanns där hela tiden. Påminde om andning, höll hennes hand, masserade och berättade att lilla Alice snart skulle vara här ♥
Krystvärkarna började och barnmorskan drog upp det värkstimulerande droppet successivt ju längre vi kom. Madde var grym, vilken urkvinna! När det hade gått över en och en halv timma så var Madde trött, hon krystade så mycket så hon fick små små blodbristningar i hela ansiktet. Läkare blev inkallad och alla puschade Madde in i det sista. De började prata om sugklocka, men valde att i stället försöka med att klippa då det var trångt för Alice huvud. Barnmorskorna hängde sig över magen i samband med krystvärk men det hände fortfarande inget. Fem klipp senare och med ytterligare några riktiga krystvärkar så kom hon kl 21.49, vackra lilla Alice! Läkarna sprang iväg med Alice direkt för de ville undersöka henne lite extra eftersom förlossningen varit så påfrestande både för Madde och henne. Fredrik följde med Alice och jag stannade kvar hos Madde och lugnade henne. Hon fick panik! Inte konstigt såklart eftersom de sprang iväg med henne. Men det är rutin och ett måste när det varit utdraget, jag gick dit och kollade och allt var ju bra.
Med utsträckta händer tar jag emot dig, mitt älskade allt ♥
Jag gråter när jag ser bilderna, vilken kärlek! Så stark, villkorslös och helt jävla underbar! Älskade vän, jag älskar er så mycket! Jag är så stolt över dig, det här ögonblicket förändrade ditt liv. Nu har du det du saknat och alltid velat ha. Och jag är förevigt tacksam för att fått vara med och delat det här med dig.
Nu när jag stått bredvid, fått vara den som stöttat och sett en förlossning från andra sidan så har jag fått en helt annan uppfattning om mig själv. Helvete vad grym jag är! Hahaha jag kan faktiskt hålla med Madde om att jag måste vara helt jävla dum i huvudet som gjort detta nio gånger. Skämt och sido, men vi kvinnor är fasen helt jäkla fantastiska! Och hur tufft det än är och kan vara så gör vi ju det igen så ja…det är värt det hundra gånger om! Jag har frågat Madde nu efteråt om hon skulle vilja ha flera barn och hon svarade ja 
Trots en lång förlossning så har hon väldigt härliga minnen av den, jag och Fredrik försökte roa henne och det största skrattet kom nog när jag insåg att jag glömt batteriet till kameran hemma. Men Madde är du nervös inför det här, du är ju värre än pappan hahahaha! Ja jag glömde batteriet, och jag bröt nästan ihop! Om inte Micke varit gullig och åkt in till Linköping med det så hade jag fått tio extra mil, och med min tur så hade säkert Alice passat på att komma då. Det löste sig ju! Jag hade precis färgat håret och det skiftade i blått. När lustgasen tog som bäst så skrattade Madde och sa att Alice skulle få komma till livet och se en smurf det första hon gjorde, ja jag är glad om hon är glad hmm!
Starkaste minnet var när jag fick lämna över Alice till Madde, en lycka svår att beskriva. Sköterskan kom in med fika till oss allihop. Efter mycket bebisgos och kramar så lämnade jag förlossningen i Linköping med lyckotårar i ögonen.
Vilken upplevelse!
Kram / Madeleine